dukankallamignadja

Jag rycker till

när mamma smäller igen boken

och går ut.

Själv föser jag ner

alla böckerna på golvet

och slungar iväg pennan

mot den stängda dörren.

Först då kommer tårarna.

Jag gråter över mig själv,

det fula äckliga problembarnet

som förstör livet för hela familjen.

Och jag gråter över mamma

som aldrig får någon fritid.

Jag gråter fortfarande

när hon kommit tillbaka

och håller om mig.

Jag vet så väl

varför jag är ledsen.

Men varför gråter mamma?